Under nästan en vecka hade förhärskande medier flera dagliga inslag med anledning av kubanska kommunistpartiets kongress 16-19 april. Jag har på nätet gått igenom AB, DN, SR och SvD och än en gång konstaterat hur väl de uppfyller sin uppgift att ickeinformera.
Partikongressen hade föregåtts av landsomfattande diskussioner i 5 månader om avgörande stora och små förändringar av den ekonomiska och sociala politiken. Detta har effektivt dolts bakom rubriker, notiser och artiklar huvudsakligen inriktade på ickefrågan om Fidel Castro skulle lämna posten som förstesekreterare (naturligtvis i svenska medier ständigt kallad partiordförande). Ickefråga därför att han avsade sig alla sina uppdrag i stat och parti den 27 juli 2006 innan han opererades för en omfattande, livshotande inre blödning. Visserligen refererade han då till lång konvalescens, men han har aldrig återupptagit något uppdrag. Så rubrikerna löd:
Castro: Tio år vid makten räcker; 84-årige Fidel Castro har lämnat partitoppen; Fidel lämnade över stafettpinnen; Fidels stora farväl; Castro bekräftar: Jag har hoppat av; Fidel - frälsare eller tyrann?; Fidels avgång - epokskifte på Kuba; Castro har avgått som ledare; Kuba lyckades överleva Fidel; Varför avgår Fidel Castro just nu; Castro: Jag har avgått som ledare för partiet.
Brödtexten har också bestått av varianter på samma tema: diktatur, kört ekonomin i botten, intervjuer med ”dissidenter” (sällan med några andra), ”ingen förnyelse” respektive ”vill bli ett nytt Kina”. USA:s blockad och aggressioner har som vanligt systematiskt lyst med sin frånvaro.
Jag brukar hänvisa till ”förhärskande massmedier”, ”huvudfåran”, eller Maria Pia Boethius begrepp ”mediatan” för att beteckna den mediala åsiktsenfald som råder. Nu har jag läst Mattias Gardells ”Islamofobi” och lärt mig ett nytt begrepp: ”kunskapsregim, som producerar försanthållna ’kunskaper”. Så nu är jag benägen att tala om en kubafobiskt kunskapsregim som präglar hela den massmediala och politiska diskursen.
För er som är intresserade av vad kongressen handlade om har jag gjort ett försök till sammanfattning i 4 avsnitt som följer:
Varför har kongressen dröjt så länge?
Hur har förändringsförslagen tagits fram?
Vilka förändringar föreslås?
Något av Raul Castros resonemang
Varför har kongressen dröjt så länge?
Det har gått 20 år sedan förra kriskongressen, den 4e partikongressen som hölls i skuggan av Sovjetblocket sammanbrott. Kuba förlorade då 75 procent av handeln, BNP minskade med 35 procent, landet fann sig ensamt i nyliberalismens nya värld där USA:s herravälde saknade motvikt. Historien sades vara slut, socialismen död. Till USA-blockaden, som skärptes samtidigt som terroristangreppen ökade från Miami, lades Kuba de facto också i blockad av det rasade östblocket och stod praktiskt taget utan handelsutbyte.
Kubanerna gick inte samma väg som östblocket. Men de måste anpassa sig till den nya omvärlden för att inte svälta ihjäl. Den 4e partikongressen hölls med snaran om halsen och antog ett program för överlevnad.
Till skillnad från vad som i många fall sker med samhällen under hot valde kongressen att förorda satsning på medborgarna, på decentralisering, demokratisering, ökat deltagande, att ta bort ateismen ur stadgarna och öppna partiet för religiöst troende, förorda direktval till nationalförsamlingen och decentralisering till kommundelsnämnder för mer deltagande demokrati, med mera. Insikten var klar, bara folkets engagemang kunde rädda Kuba från att åter bli en bananrepublik i USA:s hägn. För överlevnaden förordades också en uppluckring av den starkt centraliserade ekonomiska verksamheten.
Den 1991 nyvalda nationalförsamlingen genomförde decentralisering, demokratisering och en rad ekonomiska öppningar. Utländska investeringar i samriskföretag som inletts under 80-talet vidgades till fler näringsgrenar med gynnsammare villkor för utländskt kapital och stora satsningar gjordes på turism för att snabbt få in hårdvaluta för utrikeshandel. Utrikeshandeln decentraliserades till de statliga företagen, dollarinnehav legaliserades liksom penningförsändelser från utlandet, användbara i nya dollarbutiker. Det utrymme som sedan grundlagen 1975 fanns för ”arbete för egen räkning” vidgades till drygt 170 hantverks- och servicenäringar. Det blev möjligt att hyra ut rum och öppna familjerestauranger. Löntagarkooperativ fick bruksrätt till statlig mark. Fria jordbruksmarknader öppnades. Med mera.
Ekonomin återhämtade sig med allt snabbare tillväxt från 1995. Med ”goda råd” och påtryckningar från omvärlden väcktes i vissa kretsar förhoppningar om ekonomiskt systemskifte. Men det fanns stort motstånd mot marknadsinslag och 5e partikongressen 1997 förordade istället i stället restriktioner på egenföretagande och utrikeshandel och återcentralisering av den ekonomiska styrningen för att ”vidmakthålla den statliga egendomen som grundläggande beståndsdel i socialismen”. Det stärkte byråkratin och därmed korruptionen i ett samhälle som fortfarande led av stor varubrist samtidigt som turismen förde in den rika världens lockelser. Trots stark ekonomisk tillväxt fram till 2008 växte problemen med låg produktivitet, vardagskorruption och växande ekonomiska klyftor. Det politiska och institutionella motståndet mot förändringar har förlängt den tid det tagit att komma fram till de nu antagna förslagen. Inte ens när Fidel Castro i ett kraftfullt tal i november 2005 varnade för att revolutionen skulle gå under om inget gjordes bröts dödläget. Det har fordrats lång och mödosam inhemsk diplomati för att ta itu med de negativa drag som kritiserats år efter år.
De diskussioner som inleddes 2007 och de mindre ekonomiska öppningar som började genomföras 2008 fick överges när alla krafter måste sättas in för överlevnad efter de tre katastrofala orkanerna hösten 2008. De kostade 20 procent av BNP, nästan lika förödande som den ekonomiska krisen i början av 90-talet. När diskussionerna kom igång igen 2009 hämmades de av den globala ekonomiska krisen som också drabbade Kuba hårt. När 6:e kongressen äntligen skulle bli av hade problemen hunnit torna upp sig så att förändringarna måste gå snabbare och längre än om de kunnat påbörjas tidigare.
Hur har förändringsförslagen tagits fram? Genom ett jättelikt rådslag.
I början av november lade kommunistpartiet fram ett ”Förslag till riktlinjer för den ekonomiska och sociala politiken” med 291 förändringspunkter fördelade på 12 kapitel inför partikongressen som skulle hållas i april. Under över 3 månaders rådslag deltog 8,9 miljoner kubaner i över 166 000 möten på arbetsplatser, i bostadskvarter, i folkrörelser, i partiet. Debatten fördes också i parallella kanaler, sociala nätverk och grupperingar, på hemsidor, bloggar och mejllistor som nådde många. 3 miljoner gjorde inlägg som resulterade i att 620 000 förslag till strykningar, tillägg, ändringar, ifrågasättanden och orosyttringar och dokumenterades. Rådslaget blev ett slags folkomröstning om hur djupgående, omfattande och snabba förändringar som borde genomföras.
Alla förslag analyserades, strukturerades, datoriserades av över 5 000 specialister som underlag för de 12 arbetsgrupper som skulle ta fram ett underlag för revidering av förslaget till riktlinjer. De flesta förändringsförslagen gällde kapitel 6: Sociala frågor och 2: Makroekonomi - tillsammans lite över hälften. Sedan kom kapitel 11: Byggnads-, bostads- vattenförsörjningspolitik, kapitel 10: Transporter och kapitel 1: Ekonomisk förvaltning. Omkring 75 procent av ändringsförslagen gällde dessa 5 kapitel.
De flesta, 67 procent, gällde 33 förändringspunkter: punkt 162 om ransoneringssystemet, punkterna 61 och 62 om prispolitiken, punkt 262 om kollektivtrafiken, punkt 133 om utbildningen, punkt 54 om dubbla valutan och punkt 143 om hälsovården. Så berikades det förslag som kongressen sedan diskuterade, bättre förankrat i befolkningens erfarenheter, kunskaper och önskemål.
Den slutliga revideringen gjordes av politbyrån i möte med de stora folkrörelserna 19-20 mars. I det förslag som gick vidare till kongressen hade 69 procent av de 291 punkterna modifierats och antalet utökats till 300. Då hade inte alla nya frågor kommit med antingen för att de kräver fördjupade studier, eller för att de står i uppenbar motsättning mot helheten, som de 45 förslagen att tillåta fri privat kapitalackumulering.
Det reviderade förslaget diskuterade under 3 dagar 17-19 april av partikongressens 1 000 ombud i 5 kommissioner. Kongressens beslut utgör nu i sin tur förslag till den folkvalda nationalförsamlingen som ska fatta beslut om dessa ekonomiska och sociala riktlinjer för landets utveckling.
Rådslaget handlade inte om att skapa enhälligt stöd för förslagen, utan om att fördjupa insikten om problemen och förbättra förslagen och lägga grunden för samförstånd om de stora dragen i den nya ekonomiska modellen: Decentralisering, legitimering av en ickestatlig sektor och bantning av statsapparaten.
”Den enda garantin för demokrati är folks deltagande” sa Mariela Castro, chef för Sexualupplysningscentrat till IPS. ”Det faktum att detta fått den betydelse det förtjänar fyller mig med hopp om att vi ska slå in på vägen till en socialism som ligger närmare den jag drömmer om.”
Vilka förändringar föreslås?
Partikongressen antog ett program med förslag på omkring 300 större och mindre förändringar av den ekonomiska och sociala politiken för vidare befordran till den lagstiftande nationalförsamlingen.
• Decentralisering av statlig förvaltning, större självständighet för statliga företag, län och kommuner.
• Utveckling av lagstiftningen för styrning och reglering av såväl statlig som icke statlig verksamhet.
• Införande av inkomst- och vinstbeskattning och arbetsgivaravgifter för inkomstfördelning och finansiering av samhällsservice och trygghetssystem.
• Bantning av statlig sektor, minskning av andelen statligt anställda till 65 procent av arbetskraften, från nuvarande ca 85.
• Återställa ett socialistiskt förhållande mellan arbetsinsats, lön och köpkraft.
• Växla över från generella varusubventioner till riktat stöd till behövande.
• På sikt avskaffa ransoneringssystemet och den dubbla valutan.
• Större och mer flexibel ickestatlig sektor, större inslag av egenföretagande, kooperativ och marknad, tillstånd att anställa lönearbetare.
• Ta bort begränsningar av rätten att sälja och köpa bostäder med äganderätt (de allra flesta äger sina bostäder).
• Öka gränsen för markinnehav med bruksrätt för framgångsrika jordbrukare.
• Öka utländska investeringar och minska statens utgifter.
• Tillsätta en ständig kommission för att driva på och kontrollera genomförandet och övervinna byråkratiskt motstånd.
I många fall handlar det enligt Raul Castro inte om nya initiativ utom om att i praktiken genomföra tidigare antagen politik som inte respekterats i praktiken. Så det handlar i stora stycken om att förbättra förvaltning och institutioner så att de arbetar rationellt och lever upp till de krav som ställs. Men det handlar också om viktiga förändringar. Det ekonomiska systemet ändras men staten behåller ägarskap över infrastruktur, tung industri, samhällsservice, hälsovård, forskning och utbildning
Det finns ekonomer som menar att förslagen ännu inte tar upp de mer omfattande strukturella problem som måste lösas för långsiktig hållbar tillväxt. Andra menar att de går för långt. Det råder delade meningar mellan de som ser marknaden som en lösning och de som fruktar att den ska undergräva trygghet, rättvisa och jämlikhet. Många är optimistiska, andra osäkra över hur deras levnadsvillkor kommer att ändras.
Partiets inre liv
Partiet har ca 800 000 medlemmarna organiserade i 61 000 partiföreningar som valt 1 000 ombud. De valde på kongressen en ny centralkommitté med ökat kvinnligt (42 procent) och afrokubanskt inslag (23 procent). De skar ned politbyrån från 24 till 15 personer, dock fortsättningsvis dominerad av veteraner. De valde Raul Castro till förstesekreterare. De beslöt att hålla en partikonferens i januari 2012 för att diskutera partiets inre liv, arbetsmetoder och stil. Frågor som togs upp för fortsatt diskussion var bland annat behovet att
• avskaffa byråkratiska tillvägagångssätt, dogmatism och ändra tillvägagångssätt för att främja och välja ledare.
• avgränsa partiet från den statliga förvaltningen, vilket beslutats många gånger tidigare men visat sig svårt att få partiföreträdare att hålla sig till.
• inte låta partimedlemskap premieras vid tillsättandet av någon som helst ansvarspost i regering eller statsapparat.
• att begränsa mandatperioden när det gäller viktiga politiska och statliga uppdrag.
Något av Raul Castros resonemang
I sitt inledningsanförande konstaterade Raul Castro att avskaffandet av ransoneringsboken och dess subventioner föranlett allra flest inlägg och debatt under det massiva rådslaget. Och, sade han, det ligger i sakens natur, två generationer kubaner har levt med denna företeelse som kom till för att förhindra spekulation och hamstring i svåra tider. Men den har givit upphov till svart marknad och blivit en oproportionerligt tung börda för ekonomin och har minskat arbetsmotivationen. Problemet nu är inte frågan om detta ska avskaffas utan hur och i vilken takt. Samtidigt är detta grundläggande för att de andra förändringarna ska kunna uppnå sitt syfte. Det hänger ihop med avskaffandet av dubbla valutan och med att rätta till lönesystemet så att lönen/inkomsten avspeglar arbetets samhällsnytta.
”Ingen vid sunda vätskor skulle komma på tanken att i ett slag avskaffa ransoneringen av subventionerade basvaror utan att först skapa förutsättningar för detta, genom andra förändringar för att öka produktiviteten i arbetet, uppnå en stabil produktionsnivå och ett utbud av basvaror till priser som är överkomliga för alla. ”
Det handlar inte om chockterapi, ingen ska lämnas åt sitt öde. I stället för att subventionera varor ska de få stöd som behöver det. Det handlar om att överge den överdrivna millimeterrättvisa som begränsat produktionskrafternas utveckling och att vidta åtgärder som ska återupprätta arbetets värde och dess betydelse för folks levnadsstandard.
Det handlar om att öka och flexibilisera den icke statliga sektorn, inte om att privatisera samhällelig egendomen utan om politisk och ekonomisk decentralisering. För att underlätta bygget av socialism ska staten koncentrera sig på att öka effektiviteten, behålla kontrollen över grundläggande produktionsmedel som hela folkets egendom, men göra sig av med verksamheter som inte är av strategisk betydelse. Kostnadsfri utbildning och hälsovård, socialt skyddssystem, landet självständighet, lag och ordning ska garanteras.
Apropå lag och ordning konstaterade Raul Castro att ”Kuba är ett av världen tryggaste och lugnaste länder – utan knarkhandel och organiserad brottslighet, utan tiggande barn eller vuxna, utan barnarbete, hästchocker mot arbetare, studenter eller andra grupper, utan utomrättsliga avrättningar, hemliga fängelser och tortyr. Ändå riktas sådana kampanjer mot oss utan något som helst bevis. Avsiktligt undanhålls hur Kuba lever upp till grundläggande mänskliga rättigheter som världens folkflertal inte ens vågar drömma om.”
Den överdrivet centraliserade modell som vi haft ska med arbetarnas deltagande övergå till ett decentraliserat system, med socialistisk planering och reglering men också med marknadstendenserna i beaktande, i en flexibel och ständigt uppdaterad plan. Vi behöver få bort den tröghet och de knutar som stoppar produktionskrafternas utveckling.
Raul Castro kritiserade hårt byråkratin och hur förändringar blockerats tidigare: ”De beslut denna kongress fattar får inte gå samma öde till mötes som tidigare, där beslut glömts bort och lämnats utan åtgärd”. Som så mycket av vad Fidel tagit upp ända sedan 80-talets kampanj för att rätta till fel och misstag. Bland annat behovet av att partiet avgränsar sig från den statliga förvaltningen för att istället ägna sig åt sin uppgift som moralisk och politisk kraft.
Han underströk att ingen ska tro att dessa riktlinjer om de antas av nationalförsamlingen nu kommer att utgöra ett universalmedel. Självklart blir inte allt perfekt, och det som verkar perfekt idag är det inte imorgon på grund av nya omständigheter.
Han avslutade med att påminna om att det inte finns något slut i sikte på globala ekonomiska krisen som också påverkar Kuba. Inte heller på klimatförändringarna. Eller på USA-NATO:s krigspolitik mot tredje världen. De tvingar på FN sina egna dubbla måttstockar, de använder sina mäktiga mediekoncerner för att dölja sanningen och förvanska den till hycklande fars för att lura allmänna opinionen. ”Vi tar avstånd från maktmedel, angrepp, erövringskrig, slöseri med naturtillgångar och utsugning av människan, och fördömer all terrorism.”
Och till sist, USA:s blockad, som påverkar allt och som den kubafobiska kunskapsregimen ständigt bortser från: Detta är blockadens syfte, som det beskrivs av USA:s regering för över 50 år sedan, 6 april 1960, ett år innan Grisbuktsinvasionen:
Folkflertalet stöder Castro. Det finns ingen effektiv politisk opposition. Enda sättet att besegra dem är att genom ekonomisk svårigheter och armod framkalla missnöje och missmod. Vi måste snabbt genomföra åtgärder för att försvaga ekonomin och förvägra Kuba pengar och varor så att lönerna sänks nominellt och reellt, framkalla hunger och förtvivlan så att regeringen störtas.
”Så har det pågått i 50 år av umbäranden och lidande och terrorangrepp som dödat 3 500 döda och lemlästat 2 000. Men vårt folk har förstått att göra motstånd och försvara sin revolution och kommer att fortsätta så.”
”Vi har fått utstå obevekliga kampanjer om brott mot mänskliga rättigheter, samordnade av USA och ett antal europeiska länder. De kräver villkorslös underkastelse och omedelbar nedmontering av vår socialistiska regim och uppmanar, vägleder och stöder femtekolonnare till lagbrott. Vi kommer aldrig att förvägra folket rätten att försvara sin revolution.”
Källa: Svensk Kubanska föreningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar